Liten insats, stor skillnad
Struktur, förutsägbarhet och ”less is more” är ett bra sätt att göra livet hanterbart för många barn med neuropsykriatiska funktionsnedsättningar, på köpet får alla som är lite omogna, okoncentrerade eller har allmänt pirr i benen det mycket enklare och alla barn drar nytta av det.
Om vi tar klassrummet. Lägg undan det som inte måste vara framme. Växla barnens arbeten som hänger på väggarna. Använd skåp med dörrar. Kan arbetsblad struktureras annorlunda? De som har det svårt att strukturera sitt jobb kanske kan få skrivet på vilken dag det ska göras? Vad skrivs och vad berättas? Ska det vara tvärtom?
Ge mer information till den som behöver för att känna sig trygg – vill den ha det skriftligt eller muntligt? Titta i ögonen och ta dig tre sekunder att fokusera på ett barn.
Ta hjälp av tekniken! Har idrottsläraren skrivit en detaljerad intern agenda för friluftsdagen, förmodligen i word, maila ut den till några barn eller föräldrar som behöver mer detaljer. Be föräldrar lägga in alarm i barnets mobil för viktiga klockslag (raster, skolstart…) och kalenderhändelser. Kan det vara OK att lyssna på musik i hörlurar eller ha hörselskydd om det hjälper barnet att koncentrera sig? Det finns roliga små manicker man kan läsa in ett meddelande på, sen bara trycka på den, så läser den upp det t.ex dagens rastkompis, mat, kom ihåg till i morrn…
Detta gäller ju inte bara i skolan, utan hemma, på idrottsklubben, fritidsgården osv.
Bara några tankar, för att förhoppningsvis sätta igång fler hos er!
Lämna ett svar