När det inte riktigt räcker till en diagnos AD/HD, asperger, autism, dyslexi eller annat lämpligt ”fack”!
För att få en diagnos måste personen i fråga ”falla ut” enligt t.ex. DSM-IV. Det betyder att man uppfyller ett visst antal kriterier i varje grupp av kriterier som kännetecknar diagnosen. Man använder ofta The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM-IV (fyra), DSM-V finns framtagen men är inte antagen eller accepterad eller vad det nu heter. Vad betyder denna grekiska, jo för t.ex. autistiskt syndrom finns 12 symtom uppdelat i tre huvudkriterier.
- Kvalitativt nedsatt förmåga att interagera socialt.
- Kvalitativt nedsatt förmåga att kommunicera.
- Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter.
För att få diagnosen autistiskt syndrom måste ett antal kriterier i varje huvudkriterie enligt DSM-IV uppfyllas.
Men, kan man tänka, det kanske i sin tur, bara är tre av dessa kriterier som gör att verkligheten för den med autistiskt syndrom inte fungerar, att det finns funktionshinder för personen i fråga. De andra kriterierna kanske inte är något problem, fast de uppfylls.
Då kan det finnas en annan person som vandrar omkring med precis samma problem dvs. den skulle endast uppfylla de här tre kriterierna och alltså inte få en diagnos, men fortfarande ha precis lika stora problem att leva ett fungerande liv som den med diagnos.
- Men vem har störst chans att få de särskilda anpassningar i skolan som skollagen föreskriver? I den mån skolan förstår problemet och anser sig ha råd.
- Vem får mest förståelse? I den mån det finns förståelse för de här problemen.
- Vem kan kräva hjälp och stöd enligt LSS? I den mån personen i fråga förmår och orkar hävda sina rättigheter… Och kommunen agerar som den ska.
Tänk på den en stund…
Nu är väl i och för sig problemet i Sverige i dag att den med diagnos får trots sin diagnos inte det stöd den behöver och har rätt till, än mindre får den med ”bara” särskilda behov.
Lämna ett svar