Normal vill väl ingen vara? Är vi inte bara avundsjuka på dessa rakframma människor med så hög integritet?
Prestationssnobben fick nog av det normala. I Svenska Dagbladet idag på just Idagsidan, handlar det om autimsspektrumtillstånd. I artikeln finns också en lista på filmer som tar upp detta. Artikeln inleds med att dramatikern Gunilla Boëthius är arg på normaliteten, den självgoda som alltid är så bra och alltid har så rätt. Att hon själv var en prestationssnobb insåg hon när sonen fick dampdiagnos och hon ramlade ner från ”den normala familjens” piedestal.
I hennes pjäs Autist, javisst! Låter hon t.ex. Maja uttrycka följande:
”Arbetslivet snurrar fortare och fortare, människor slits ut, men de normala bråkar inte. Att vara normal är att finna sig i allt. Det är bara vi som sticker ut. Visar att något är fel. Vi är samhällets nödsignaler.”
Och är det inte så, att vi ofta avundas deras underbara rättframhet, deras civilkurage och förmåga att stå upp för det som är rätt, för kamrater och för de svaga.
Vi vill vara sådana, men straffar ofta dem som är det. I vår feghet och vilja att allt ska vara normalt och så mycket ”som vanligt” som möjligt…
Inför pjäsen intervjuade Gunilla personer med autism och minns speciellt en kvinna, Sofia, med asperger:
Sofia beskrev hur en person med autism kan gå in i sig själv och vila, hur det kan vara en njutning att med fingret följa mönstret på en list eller titta på tvättmaskinens snurrande trumma, varv efter varv efter varv. ”Det är ju det som ni försöker uppnå med yoga och mindfulness”, sade hon.
Klockrent. Där sitter vi och mumlar mantran och försöker, utan att lyckas, vara närvarande i nuet och tycker oss vara helt normala. Medan den som hittar den ro, vi så desperat söker, genom att gunga fram och tillbaka, sortera sina samlingar, titta på en tvättmaskin eller dra fingrarna runt tallriken, sorteras som totalt udda.
Ja, vad är normalt och vad är udda? Jag känner mig ibland så trött på den diskussionen att jag vill skrika. Varför inte ta vara på det som är unikt för varje individ istället.
Vet själv hur jag kröp längst in i garderoben i mitt föräldrahem för att få lugn och framförallt tystnad. I mörkret utan något störande fanns lugnet som gjorde att jag kunde fortsätta låtsas vara som alla andra.