Om man har svårt med förändring och behöver förutsägbarhet – naturligt att bli arg och i panik då detta brister! Det kan man kalla utagerande, eller sorgligt…
Det här inlägget är en repris från när bloggen var ung och många av er inte hittat hit än. Ständigt aktuellt dock.
Drottningen, Prestationsprinsens mamma sjunker i hop på köksgolvet och gråter. Stora tårar rinner nerför kinderna. Ibland måste bara förtvivlan få komma fram.
Drottningen arbetade hemma denna förmiddag, en härlig, kall vårvinterdag. Plötsligt kommer Prestationsprinsen hem. Utan skor! Helt förtvivlad, gråtande, förbannad, frusen och värst av allt helt okontaktbar. Han sätter sig framför datorn och försvinner i sin trygga värld, sitt spel som är strukturerat, förutsägbart och inte minst ger belöningar i form av nya levlar och ”tillbehör” efter lyckade insatser.
Drottningen torkar tårarna. Efter ett par timmar får hon kontakt. Prestationsprinsen berättar att fröken ändrat deras platser i klassrummet och möblerat om. Han skulle flytta från sin trygga plats längst bak vid dörren till mitten av klassrummet bredvid lite stökiga Sara. Hon bara sa, nu ska vi möblera om! Jag ville inte, men hon brydde sig inte!
Prestationsprinsen gillar inte detta. Hans struktur bryts på ett helt oförutsägbart sätt. På rasten tar sig Prestationsprinsen in i klassrummet och försöker flytta tillbaka sin bänk. Fröken kommer in och stoppar honom, tappar humöret när han fortsätter och skäller ut honom. Han får panik, försöker flytta på fröken (våldsam?:-) för att få fram bänken. Fröken tar tag i honom, då brister det för den annars lugna Prestationsprinsen, han svär och säger att han inte vill byta plats, börjar fäkta med armarna som tyvärr träffar fröken. Han sliter sig fri, hinner få med sig jackan men inte skorna och springer hem. I panik.
Nu ringer telefonen. Drottningen svarar med förvånansvärt stadig röst. Det är fröken. Hon vill meddela att Prestationsprinsen betett sig mycket illa i dag. Han har svurit, brutit mot skolans regler att man ska vara ute på rasten, slagits och inte accepterat att sitta bredvid Sara, man kan inte bara sitta bredvid dem man vill!
Drottningen andas djupt: Ja – det låter inget vidare. Men, vet du vad, jag tycker hans reaktion var ganska normal. Jag menar med tanke på hans problem med förändringar, vi vet att vi ska minimera sådant och om han ska utsättas för det kräver det mycket förberedelser och enorm förutsägbarhet.
Fröken blir lite irriterad, i den här skolan beter vi oss inte som Prestationsprinsen gjorde i dag! Det är emot vår värdegrund att slåss och svära. Drottningen funderade på att påpeka att den så kallade värdegrunden också säger att vi ska respektera alla och möta dem med respekt och utifrån deras förutsättningar. Men det var nog inte läge…
Drottningen frågar försiktigt, hade du förberett honom på omflyttningen? För jag tror inte du har meddelat mig, så jag har inte kunnat hjälpa dig att förbereda honom? Var det förutsägbart för honom vad, när och hur detta skulle hända? Vem han skulle sitta bredvid? Var i rummet han skulle sitta? Var det nödvändigt att flytta honom?
Jag vill i alla fall att du talar med honom att inte slåss och svära i skolan, fortsätter fröken.
Det ska jag göra, säger Drottningen. Kan du då fundera lite mer på det här med ökad förutsägbarhet, det var ju en av de saker vi skrev in i åtgärdsprogrammet när vi träffades sist med elevhälsan, specialpedagogen och rektorn?
De säger hejdå. Drottningen går och ger sin Prestationsprins en öm kram och önskar honom lycka till i spelet. Och i livet, men det säger hon inte högt.
Usch! Blir mörkrädd för vad våra barn möts av. Har inga fler ord.
Mörkrädd var ordet! Tänk då vad rädda våra barn blir för vissa vuxna! På ljusan dag… Och vilka konsekvenser det får…