UR ger Limboland, om att leva med en NPF-diagnos

Limboland, att leva med NPF-diagnos. Så heter en ny serie från Utbildningsradion. Vi var på releasefesten.  Vi såg första avsnittet och såg början på en serie om tre familjer som möter utmaningar inte alla känner igen eller är vana vid. Och som samtidigt många familjer i Sverige känner väl igen och är vana vid.

Så presenteras serien

När man söker på UR Limboland kommer texten om att leva med en NPF-diagnos upp. På seriens webbsida står det:

Tre familjer gör sitt bästa för att få vardagen att gå ihop och de har en sak gemensamt: det funkar inte. En dramaserie med humor och värme om konflikter, utbrott och hur det är att vara förälder när familjelivet blev lite svårare än vad man var beredd på.

Pedagogiskt syfte: Att visualisera konsekvenserna i familjer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Att synliggöra dem och öka förståelsen och empatin för de som är drabbade. Att med hjälp av dramatiseringar visa hur det är "när det händer", och att ge föräldrar en möjlighet att identifiera sig med andra i liknande situationer samt att hitta verktyg att hantera vardagen bättre.

Våra tankar om serien och releasekvällen

Vi har väntat med att skriva något om serien för första avsnittet och release-kvällen lämnade en känsla av att inte allt var på plats vad gäller serien.

För det första så var det avsnitt som visades, del 1, så in i Norden en kliché, en stereotyp-bild av en pojke med ADHD, en flicka med Aspergers och en flicka med Autism. Det gav en fadd känsla. Måste alltid TV-serier dras till det yttersta, vore det inte mer intressant om barnen i familjerna inte var så extrema i att uppfylla alla kriterier för respektive diagnos? Limboland, att leva med NPF-diagnos light?

För det andra så kunde man lätt uppfatta seriens manusförfattare och regissör, som de hade en något förlegad och dömande syn på dess funktionsnedsättningar. Samtidigt som de kanske inte alls har det, de är bara ovana att tala om problematiken?

Manusförfattaren började med att tala om att hon hade lite erfarenhet av det här ämnet att hon noga studerat och läst på, att hon tagit hjälp av medförfattare som hade mer kunskap. Lovvärt! Regissören berättade att han inte heller hade någon erfarenhet, men att en i hans närhet, inspirerad av serien låtit sig utredas. Så berättade de sina tankar och lovordade med all rätt sina skådespelare, speciellt barnskådespelarna. Och de berättade att den kille som spelade ADHD-kille faktiskt hade ADHD!

Det kom en fråga från publiken om de funderat på att ta in personer med de funktionsnedsättningar de ville skildra som skådespelare? Svaret var att de hade de inte eftersom det var en tajt produktion och de hade inte tid för massa anpassningar… Det blev en diskussion. Hur krångligt det behövde bli berodde på vilka de tog in, det hade ju gått bra att ha med en kille med ADHD? De kanske inte kände till att diagnoserna kom i olika grad?

Då svarade helt plötsligt att de hade massor med erfarenhet, att hela delas bransch var full av personer med diagnoser, så de hade koll!

Det var något vi inte fick ihop då vi gick därifrån. Det uppstod en massa frågor som

  • Varför sa de först att de hade låg kunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och sen att de kände till dem och dessutom kände många med diagnoser? Att filmbranschen är full av NPF:isar?
  • Vad betyder det att de dömde ut alla med diagnos som olämpliga för att vara med i produktionen? Med rätt frågor till barn/ungdomarna och deras föräldrar så kunde nog val av skådespelare göras så det minimerades eller helt undveks!
  • Betyder det att de här företrädarna för filmbranschen tycker att den är full av kollegor som är olämpliga att vara där för de försenar och försvårar produktionerna?

Nä, det som sas var inte helt genomtänkt!

Sevärd!

Nu när vi sett alla avsnitt så kan vi säga att serien vann i längden. Den är välspelad och problematiken för såväl barnen som familjerna, liksom slitningarna problematiken orsakar kommer fram på ett varmt och hjärtligt sätt. Limboland, att leva med NPF-diagnos., är sevärd! Fast visst längtar vi efter en serie som inte lika mycket skriver tittaren på näsan vad en diagnos är. För alla är inte stereotyper, men behöver empati och förståelse ändå. Det är oerhört viktigt! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Aggie

Leave a Reply

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *